Brimheim | Fables

Brimheim är tillbaka med sitt tredje album, Fables, där den dansk-färöiska musikern utforskar identitet, förändring och människans sökande efter mening genom 12 låtar. Med inspiration från 1970-talets singer-songwriters och ett drömskt, organiskt ljudlandskap rör sig albumet in i ett universum av symbolik, sagolika berättelser och obesvarade frågor.

Sagor utan entydiga svar

Som barn lärde fabler oss att även de mest märkliga berättelser rymmer en sensmoral, och att våra handlingar har konsekvenser vi kan lära oss av. Men allt eftersom vi blir äldre börjar den enkla uppfattningen av världen verka mer och mer absurd.

Det är just i detta spänningsfält som Brimheims tredje album, Fables, utspelar sig. Snarare än Aisopos klassiska fabler leder albumet tankarna till Franz Kafkas gåtfulla universum. Låtarna retar vår lust att förstå vad allt betyder och hur det slutar, men låter varsamt svaren glida utom räckhåll.

Bakom artistnamnet Brimheim står den Malmöbaserade dansk-färöiska musikern Helena Heinsen Rebensdorff, som har en bakgrund inom bildkonst. Hennes berättelser är befolkade av karaktärer, men utan pekpinnar eller entydiga slutsatser. Istället bjuder hon in lyssnaren i sin egen labyrint, där speglar, dörröppningar, klockor och till och med en val blir symboler för ett liv i ständig förändring.

"Det är som när man drömmer att man faller, men aldrig slår i marken", berättar hon. "I drömmar når man aldrig fram till något bestämt. Man blir kastad in i en scen, en historia, en värld där något är på väg att hända och ett val måste fattas. Men så vaknar man, och man får aldrig ett avslut."

Från Färöarnas stormar till 1970-talets låtskrivande

Efter ett år med intensiv turnerande i kölvattnet av sitt andra album, RATKING (2024), kände Brimheim sig utbränd och behövde ny inspiration. Tillsammans med sin låtskrivarpartner Søren Buhl Lassen hyrde hon därför ett litet hus på den färöiska ön Nólsoy.

Omgiven av februaris mörker och våldsamma stormar, som kunde ruska henne ur sömnen, började låtarna ta form. Musiken fick en nästan tidlös och sagolik karaktär, som om den svävade fritt utanför tid och rum.

Samtidigt genomgick Brimheim stora personliga förändringar. Efter en feldiagnos och nästan 15 år med en invaliderande medicinsk behandling var hon i färd med att trappa ner antipsykotisk och stämningsstabiliserande medicin och hitta tillbaka till sig själv. Även denna upplevelse satte tydliga spår i musiken.

Brimheim hade samtidigt tappat intresset för den elektriska gitarren, och efter en längre period med musikaliska experiment fann hon och Buhl Lassen inspiration i 1970-talets mer progressiva singer-songwriter-tradition.

Album som Father John Mistys God's Favorite Customer och Loren Kramars Glovemaker blev viktiga inspirationskällor, liksom att de dök ner i musiken från Dory Previn, Judee Sill, Scott Walker och Nick Drake.

"Genom de albumen och min utforskning av de artisterna blev jag intresserad av tidlöshet, både som begrepp och som något att sträva efter estetiskt och ljudmässigt", förklarar Brimheim. "Det är inte den enda musikaliska inriktningen på albumet, men det blev i hög grad en kompass när jag väl hittade fram till det som fascinerade mig."

Mörka berättelser, symbolik och mänskliga dilemman

Första singeln "My Collection" öppnar dörren till Brimheims säregna universum med en god portion svart humor. Här möter vi en mystisk samlare som tillskriver kasserade föremål stort värde. Hon erbjuder något dyrbart, men bara om mottagaren erkänner dess värde. Annars kan konsekvenserna bli fatala.

På "Sweet, Sweet Dark" blir berättelsen ännu mer faustisk. Här tar mörkret form som en förförisk, nästan moderlig gestalt som erbjuder trygghet och lindring, men i gengäld kräver fullständig underkastelse.

Brimheim berättar att hennes låtskrivande alltid har känts mest levande när hon har kunnat dra nytta av det undermedvetna och den magiska världen av symboler och arketyper som människor verkar ha en gemensam relation till.

Det kommer också till uttryck på "Girl at the Door", där en gestalt från hennes yngre jag dyker upp och börjar riva ner hennes uppbyggda tillvaro. Men förstör hon något falskt eller något värdefullt? Som så ofta på Fables överlåts svaret till lyssnaren.

På "Somebody Else", som drar nytta av klassiska, cirkulära popstrukturer, ser huvudpersonen in i en krossad spegel och föreställer sig ett nytt ansikte sammansatt av skärvorna. Kanske är poängen, om det nu ska finnas någon, att det att göra sig själv större inte nödvändigtvis är samma sak som att bli hel.

Ett musikaliskt universum mellan folk, pop och orkestrala arrangemang

Albumets berättelser understöds av ett varierat musikaliskt uttryck, där akustiska instrument, piano och orkestrala arrangemang spelar centrala roller.

På "Deep Sea Creature" hörs dynamiska stråkarrangemang inspirerade av Nick Drakes Five Leaves Left, medan "Arsenic" utforskar gränsen mellan motsatta intentioner, där ett bett blir till en kyss.

Albumet avslutas med "Sainte-Chapelle (Paris, Baby)", där blåsarrangemang understödjer en till synes ljus och upplyftande stämning. Allt det vackra verkar vara inom räckhåll, men ännu en gång låter Brimheim det glida iväg innan det kan hållas fast.

På "iPad Glare" rör hon sig ut ur sagornas symboliska värld och in i en igenkännbar modern verklighet. Låten kretsar kring hur det som ger oss kortvarig tröst med tiden kan sluta med att hålla oss fångade.

Med livliga mellotron- och harmonikaliknande passager inspirerade av den unge schweiziske musikern Anatole Muster är låten något av det närmaste Brimheim hittills har kommit en traditionell folkdans. Men under den omedelbart glada ytan döljer sig en längtan efter något större, medan huvudpersonen sitter fast mellan skärmens bedövande verkan och känslan av ett liv utanför.

Fables - Ett album om rädsla, förändring och självacceptans

Där de klassiska fablerna ofta lovar att ödet ska visa oss vägen, låter Fables sina karaktärer vänta. På att bli räddade, på ett tecken eller bara på att höra någon säga: "Du är bra nog som du är."

Men Brimheim lämnar dem inte utan handlingskraft. Även när de är fastlåsta i rädsla, osäkerhet och självhat rymmer berättelserna möjligheten att agera och förändras.

"Man kan inte vara modig utan att vara rädd, och jag har varit så rädd", berättar hon. "Men det hjälper mig att ge de känslorna en form utanför mig själv. Då kan jag ta ett steg tillbaka, skratta åt absurditeten och möta dem med lite vänlighet."

Med Fables skapar Brimheim således ett album som inte försöker ge enkla svar på livets stora frågor, utan istället finner skönhet och mening i osäkerheten, förändringen och allt det vi ännu inte förstår.