Mötley Crüe | Crücial Crüe

Mötley Crüe står som den ultimata symbolen för 1980-talets kaliforniska glam metal och rock ’n’ roll-dekadens. Från bakgårdarna på Sunset Strip i Los Angeles och direkt upp på världens största arenascener lyckades de fyra medlemmarna – Nikki Sixx, Tommy Lee, Vince Neil och Mick Mars – att definiera en hel generation av hårdrock. Kärnan i deras imponerande karriär finns i bandets fem första studioalbum, som gavs ut under det gyllene årtiondet från 1981 till 1989. Låtarna utgör fortfarande grunden för bandets massiva liveshower.

Idag betraktas denna specifika albumserie som en av de mest inflytelserika och historiskt vitala prestationerna inom den tunga rockmusiken. Här dyker vi ner i de fem legendariska mästerverken, som skapade myten Mötley Crüe, och som nu samlas i Crucial Crue-boxsetet.

Too Fast for Love (1981) – Glam metal-resan börjar

När Mötley Crüe gav ut sitt debutalbum Too Fast for Love i november 1981 – ursprungligen i en mycket begränsad upplaga på deras eget oberoende skivbolag Leathür Records – var det få som kunde förutse vilken stor revolution skivan skulle starta. Albumet cementerade omedelbart bandets råa och opolerade energi. Musikaliskt var det en bastard av aggressiv gatorock, tidig heavy metal och en tydlig touch av brittisk 70-talspunk. Det var smutsigt, det var oproducerat, och det var fullständigt autentiskt.

Idag dyrkas Too Fast for Love som en absolut kultklassiker bland rock- och metalfans. Skivan fångar bandet i dess mest hungriga och farliga fas, innan de stora budgeterna och den glansiga MTV-produktionen tog över. Huvudsingeln ”Live Wire” står idag som en av de viktigaste och mest energiska öppningslåtarna i rockhistorien med Mick Mars aggressiva gitarriff och Tommy Lees piskande trummor, medan titelspåret ”Too Fast for Love” cementerade Nikki Sixxs förmåga att skriva fängslande popstrukturer klädda i rått läder.

Shout at the Devil (1983) – Ett mörkt genombrott

Där debutalbumet präglades av rå rock, tog Mötley Crüe med uppföljaren Shout at the Devil från 1983 ett gigantiskt och långt mörkare steg framåt. Detta album är utan tvekan bandets tyngsta och mest metalorienterade utgivning. Med en betydligt mer massiv produktion, starka ockulta undertoner och ett visuellt uttryck präglat av nitar, läder och pentagram, träffade bandet tidsandan perfekt mitt i den amerikanska "Satanic Panic"-vågen. Skivan blev ett gigantiskt genombrott och sålde fyra gånger platina i USA.

Shout at the Devil är idag inget mindre än ett monument i genren och hyllas som det kanske starkaste Mötley Crüe-albumet överhuvudtaget. Det omdefinierade vad heavy metal kunde vara på 1980-talet genom att blanda det tunga och olycksbådande med fängslande refränger. Titelspåret ”Shout at the Devil” och den piskande hitlåten ”Looks That Kill” har blivit odödliga hymner.

Theatre of Pain (1985) – Glamrockens intåg och powerballadens födelse

Efter att ha överlevt en rad våldsamma personliga kriser och livsstilsrelaterade tragedier, återvände Mötley Crüe 1985 med Theatre of Pain. Albumet markerade ett drastiskt stilskifte. Det mörka och ockulta från föregångaren lades åt sidan till förmån för ett betydligt mer färgstarkt, polerat och teatraliskt universum – starkt inspirerat av klassisk glamrock och band som Aerosmith och T. Rex. Det var här det visuella uttrycket med rosa läder, makeup och stort hår på allvar cementerades.

Även om Theatre of Pain på den tiden mötte en del kritik från de mest hardcore metalfansen för att vara för poppigt, är dess historiska betydelse idag obestridlig. Albumet innehåller nämligen inget mindre än ”Home Sweet Home” – låten som egenhändigt uppfann mallen för 1980-talets "powerballad" och förändrade musikvideomediet på MTV för alltid. Utan denna låt och dess ikoniska pianointro hade musiklandskapet under de efterföljande åren sett helt annorlunda ut.

Girls, Girls, Girls (1987) – Stripklubbar, motorcyklar och renodlad dekadens

År 1987 gav bandet ut "Girls, Girls, Girls", som idag står som det ultimata soundtracket till bandets mest kaotiska och beryktade period. Musikaliskt var albumet ett steg tillbaka mot ett hårdare och smutsigare rockljud jämfört med den mjukare föregångaren, men lyriskt och visuellt handlade allt om bandets verkliga liv på avgrundens rand: motorcyklar, stripklubbar, missbruk och det vilda livet i Los Angeles nattliv.

Idag minns albumet som en fascinerande och nådeslös tidsbild av 80-talsrockens absoluta kulmination av framgång och överflöd. Det hyllas för sin råa ärlighet och sina blues-infekterade, tunga gitarriff, som Mick Mars levererade i toppform trots interna stridigheter i bandet. Titelspåret ”Girls, Girls, Girls” och den episka samt musikaliskt komplexa storhiten ”Wild Side” är idag obligatoriska rockklassiker.

Dr. Feelgood (1989) – Det polerade och storslagna mästerverket

Efter att ha nått botten och därefter genomgått en kollektiv och framgångsrik avvänjning, mötte ett fullständigt nyktert Mötley Crüe upp i studion tillsammans med stjärnproducenten Bob Rock. Resultatet blev Dr. Feelgood, som släpptes i september 1989. Det blev bandets allra största kommersiella triumf, toppade Billboard-listan och sålde svindlande sex gånger platina i USA. Med en hittills oöverträffad stram, massiv och kristallklar produktion lyckades albumet kombinera bandets råstyrka med toppmodern studioteknik.

I modern tid betraktas Dr. Feelgood som ett av de absolut bäst producerade rockalbumen överhuvudtaget – en sonorisk milstolpe som många band fortfarande försöker kopiera i studion. Låtskrivandet var på sin absoluta höjdpunkt med massiva hits som det hårdslående titelspåret ”Dr. Feelgood”, den hisnande energibomben ”Kickstart My Heart” och den melodiska ”Don’t Go Away Mad (Just Go Away)”. Bandet har aldrig förr eller senare låtit stramare och mer väl upplagda än på detta mästerverk.