Lily Allen | Reissues på kristallklar vinyl

Födelsen av en indiepopikon: "Alright, Still" (2006)

Debutalbumet från Lily Allen, "Alright, Still", landade som en livlig cocktail av jamaicansk ska, reggae och hiphop – allt filtrerat genom en kvick och observerande Londonbos lins. Anfört av listettan "Smile" och den solkyssta "LDN" blev albumet en massiv kommersiell framgång, certifierat fyrdubbel platina i Storbritannien och med över 2,6 miljoner sålda exemplar världen över. Dåtiden hyllade kritiker henne som en originell röst och prisade den konverserande, mörka humorn i hennes texter. "Alright, Still" står idag som en grundpelare i den brittiska kulturen från mitten av 00-talet. Tillsammans med Amy Winehouses "Back to Black" och Adeles "19" betraktas det som en del av en trifecta av unika kvinnliga röster som definierade en ljudmässig era. Det är en modern klassiker, älskad för sin luftiga "summer fling"-energi som döljer en skarpare och mer cynisk udd.

Vässade kanter: "It's Not Me, It's You" (2009)

Efter en period av intensiv mediebevakning i de brittiska kvällstidningarna återvände Allen med "It's Not Me, It's You" – en platta som bytte ut debutens organiska blåsinstrument mot ett strömlinjeformat, synth-tungt elektropop-sound. Albumet producerades av Greg Kurstin och debuterade som nummer ett i både Storbritannien och Australien. Det genererade globala hits som "The Fear" – en bitande kritik av konsumtion och kändisskap – och den kontroversiella "Fuck You". Skivan var ett mognare verk som tacklade ämnen som religion, drogkultur och samhälleliga dubbelmoraler. Det lyfts ofta fram av fans som Allens mest helgjutna verk hittills och var albumet som bevisade att Allen var mycket mer än bara ett "MySpace-fenomen".

Identitetskrisen: "Sheezus" (2014)

Efter ett femårigt uppehåll för att fokusera på sitt privatliv släppte Allen "Sheezus" 2014. Även om det debuterade som nummer ett i Storbritannien fick albumet ett mer polariserat mottagande. Med en blandning av bubblegum-pop och satirisk R&B var spår som "Hard Out Here" tänkta som feministisk kritik, men de utlöste intensiv offentlig debatt och Twitter-bråk. Allen har sedan dess sett tillbaka på denna period som en tid då hon kände sig "vilsen" och har medgett att hon lät skivbolaget kommersialisera hennes ärlighet på ett sätt som kändes oäkta. Trots att Allen själv har varit kritisk mot projektet hittar nutida omvärderingar ofta "mästerverk" på låtlistan, såsom titelspåret och "Air Balloon", och noterar att hennes talang för en "killer tune" förblev intakt även under hennes mest kommersiella era.

Det råa mästerverket: "No Shame" (2018)

Med en återgång till sina indie-rötter var "No Shame" en markant avvikelse från föregångarens maximalistiska pop. Albumet var en intim och dämpad utforskning av skilsmässa, missbruk och moderskapsskuld; en motreaktion mot skvallerpressen där Allen tog fullt ägandeskap över sin egen berättelse. Även om det inte nådde samma listplaceringar som hennes tidigare verk möttes det av bred kritikerröst och nominerades till Mercury Prize. Många kritiker och fans betraktar nu "No Shame" som Allens sanna mästerverk.